Majalotta - In this life there are nothing but possibilities

Förlossningsberättelse


Eftersom jag själv älskade att läsa andras förlossningsberättelser innan jag själv födde, känner jag att jag måste skriva en egen nu när det är över.

Fredagen den 8 maj var vi inne på förlossningen för att kolla blodtryck, ctg mm. Det bestämdes då att jag skulle läggas in på måndagen för igångsättning.
Måndagen den 11 maj var vi inne på förlossningen strax före 8, vi fick ett rum och man tog en del prover. Hade fått högre blodtryck under helgen (155/95) och vi kom fram till att det var rätt beslut att lägga in mig nu. man kontrollerade om livmodertappen var mogen och valde sedan att behandla den med gel för att få den att mogna.
Dagen fortlöp utan att något speciellt hände. Fick regelbundna sammandragningar (4 per 10 min) under eftermiddagen men inte så mycket mer hände. Fick på kvällen insomningsspruta och bricanyl för att kunna sova och samla krafter. Det gick sådär, sov lite till och från ett par timmar, sedan fick jag så starka sammandragningar att jag inte lyckades somna mer. Satte på TENS-apparaten och lyckades slumra lite mellan varven.

Tisdag morgon/förmiddag och jag är öppen 1-1.5 cm. Man beslutar nu att sätta in en kateter i livmodern som sedan fylls med vätska. Sammandragningarna tätnar efter det och jag börjar få ganska ont. Försöker sedan äta lunch, vilket inte går sådär jättebra, om det beror på det onda eller äcklig sjukhusmat kan jag inte svara på..
Efter lunch dras ballongkatetern ut och jag är öppen 3-4 cm. Man tar nu hål på fosterhinnorna och efter det börjar det göra riktigt ont. Jag är så trött så trött och upplever sammandragningarna som riktigt jobbiga och får då börja andas lustgas. Erbjuder älskling lite, men han gillade det inte, men det gjorde jag! Ungefär en timme senare har jag så ont att jag känner att jag inte orkar längre. Det känns som om jag förlorat allt hopp och barnmorskan föreslår EDA och jag tackar ja, trots att jag är livrädd för sprutor (speciellt i ryggen).

Det känns som om det gick från ingenting till jättemycket och jag känner mig lite överumplad av smärtan och intensiteten i sammandragningarna. Vid halv fyra kommer narkosläkaren som är en ung kille. Jag är nu ganska borta av lustgasen och känner knappt någon rädsla för bedövningen. Läkaren lyckas dock inte sätta bedövningen och jag känner bara hur han gräver med nålen i ryggen på flera olika ställen, det gör tack och lov inte jätteont, men är ganska obehagligt och jag börjar tillslut tappa tålamodet. Dock är jag så borta av lustgasen att jag inte behagar säga ifrån, tack och lov. Tillslut inser pojkstackarn att han måste tillkalla hjälp då han inte klarar av det. En äldre, och troligtvis mer erfaren läkare kommer och sätter in det direkt, utan några som helst problem, jag känner inte ens av vad han gör.

Någon timme senare känner jag ett extremt tryck bakåt/nedåt och vill bara krysta, Vilket jag inte får då jag än så länge bara är öppen 7-8 cm. Det är dock oerhört jobbigt att hålla emot och all min kraft och energi går åt att försöka slappna av.
Jag har sedan någon timme fått verkstimulerande dropp och framåt kvällen ökar man styrkan i droppet.
Strax innan 9 tar de prov på barnets huvud för att se att allt är ok. Man ökar även droppet. Strax efter nio på kvällen börjar krystvärkarna öka i styrka och intensitet och vid halv 10 får jag äntligen börja krysta aktivt. Vilken befrielse! Vi provar en massa olika ställningar men jag är så trött i kroppen att det enda jag orkar med är att ligga. Krystvärkarna är starka men inte tillräckligt ihållande så man ökar droppet ytterligare. Jag lyckas slappna av riktigt väl och somnar nästan mellan värkarna, jag behöver ju all energi jag kan få!

Har senare en barnmorska hängande över magen som trycker allt hon kan samtidigt som jag krystar. Efter en halvtimme säger hon att vi måste byta hon orkar inte längre och att hon behövde bytas av, jag önskar så att jag var i hennes sits. Jag börjar bli slut och klagar på att jag inte orkar mer, däremellan skrattar vi åt olika saker. Barnmorskan skojar och säger att jag föder skrattandes, men det känns inte riktigt så kul som det låter. Vi försöker hålla humöret uppe och älskling är verkligen ett fantastiskt stöd som får mig att jobba aktivt, slappna av och hålla humöret uppe. Men den sista tiden är det svårt, jag snyftar efter varje värk att jag inte orkar, men konstigt nog så gör man det ändå. Jag är nu helt slut och undrar hur långt tid det egentligen ska ta, huvudet är ju nästan ute säger de. Men tillslut kommer han ut. En  blå smurf med tjocka överarmar slängs upp på min mage och jag kan inte riktigt förstå, att alldeles nyss var du i mig, en del av mig, och orsakade mig den värsta smärtan jag upplevt. Just då känner jag bara lycka, en total lycka som inte kan beskrivas i ord.
Klockan 23.07 föddes världens vackraste pojke, vår son, vår Benjamin.

älskling klipper navelsträngen

min blåa smurf är lite medtagen

Lycka!





Sanna Nilsson
05 May, kl. 19:06 | Blogg; http://sannaeleonornilsson.blogg.se/

va kul att allt gick bra! När han blir lite större så får han o Leo leka ihop nån dag :) ha det så bra. kram Sanna

Anonym
05 May, kl. 19:07 | Blogg;

Sitter med tårar i ögonen... Förstår precis varenda ord du skriver!! Men man glömmer allt jobbigt man varit med om och gör det gärna om och om igen. Bara för att man vet vilket mirakel som kommer av allt det där! Jättekul att få läsa din berättelse! Hälsa dina pojkar och kram på er!!

Stalker?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback