Förlossningsberättelse
Dags att skriva och dela med mig av min förlossning. För er som inte vill läsa eller veta hoppa över detta inlägg ;)
Måndagen den 7e februari kommer vi in till förlossningen klockan 10 då vi hade tid för kontroll och troligtvis igångsättning. De gjorde först en CTG kurva som såg bra ut förutoim att barnets hjärtljud var lite snabba, men annars ok. Det var lite kaos på förlossningen och fullt överallt så det tog lite tid innan vi fick träffa läkaren och innan vi kunde få till ett rum. (det föddes 11 barn på denna dag) Strax innan tolv var det löst och läkaren konstaterar att jag är öppen nästan 3 cm och att vi kan starta förlossningen genom att ta hål på hinnorna och detta görs strax innan tolv och de sätter samtidigt en skalpelektrod på bebisens huvud.
Det var svårt att få hål på hinnorna och vattnet gick inte direkt som det gjorde med Benjamin utan sipprade lite hela tiden. I övrigt hände ingenting. Klockan 14 började de ge mig värkstimulerande dropp vilket en halvtimme ger mig sammandragningar som jag knappt känner. Ytterligare en halvtimme senare börjar jag känna av sammandragningarna, de gör inte speciellt ont men jag kopplar på TENS och andas genom värkarna som blir kämpigare med tiden.
Halv 5 går jag upp på toa, skönt att få röra sig lite. Värkarna tilltar och jag koncentrarar mig på andningen. Jag är nu öppen 5 cm och förvånas över att jag klarat mig med bara tens så här långt. Strax efter det, närmare bestämt 16.50 får jag lustgas som jag totalt förälskar mig i denna gången med:)
Lite senare ber jag om epidural, nu gör det ont och jag är inte så kaxig längre, dessutom vill jag inte ha ondare än jag måste och narkosläkaren kommer. De kollar och jag är nu öppen 7 cm, barnmorskan säger att det inte är säkert att EDAn hinner verka, men det bryr jag mig inte om, jag vill ha hjälp och dessutom tror jag att det kommer ta en stund till. Jag sätter mig upp och narkosläkaren börjar tvätta ryggen och jag andas lustgas för allt va jag är värd för jag är livrädd för denna nål i ryggen..
17.25 kommer krystvärkar, narkosläkaren skickas ut från rummet igen. Jag minns att jag tänkte att detta händer inte mig, detta är bara sånt man läser om. Jag ska ha en lång och utdragen förlossning och ska hinna få all den smärtlindring jag ber om.
17.54 är hon ute, ett underbart litet flickebarn som skriker direkt och är pigg och vaken. Tyvärr har jag en stor bristning som måste sys under narkos. Jag får i 7 timmar vänta på att de ska få tid för mig på operation och jag får inte äta någonting, jag är såååå hungrig!! Det var värre än smärtan under förlossningen. Men tillslut rullas jag in på operation och klockan halv 4 på natten får jag komma tillbaka till min sovande man och mitt hjärtegryn...
Jag är fortfarande i lite chock över att det hela gick så fort. Samtidigt är jag självklart glad för det. Kan varmt rekommendera alla att testa TENS, man hyr dem hos en sjukgymnast. Den hjälpte mig oerhört!
Måndagen den 7e februari kommer vi in till förlossningen klockan 10 då vi hade tid för kontroll och troligtvis igångsättning. De gjorde först en CTG kurva som såg bra ut förutoim att barnets hjärtljud var lite snabba, men annars ok. Det var lite kaos på förlossningen och fullt överallt så det tog lite tid innan vi fick träffa läkaren och innan vi kunde få till ett rum. (det föddes 11 barn på denna dag) Strax innan tolv var det löst och läkaren konstaterar att jag är öppen nästan 3 cm och att vi kan starta förlossningen genom att ta hål på hinnorna och detta görs strax innan tolv och de sätter samtidigt en skalpelektrod på bebisens huvud.
Det var svårt att få hål på hinnorna och vattnet gick inte direkt som det gjorde med Benjamin utan sipprade lite hela tiden. I övrigt hände ingenting. Klockan 14 började de ge mig värkstimulerande dropp vilket en halvtimme ger mig sammandragningar som jag knappt känner. Ytterligare en halvtimme senare börjar jag känna av sammandragningarna, de gör inte speciellt ont men jag kopplar på TENS och andas genom värkarna som blir kämpigare med tiden.
Halv 5 går jag upp på toa, skönt att få röra sig lite. Värkarna tilltar och jag koncentrarar mig på andningen. Jag är nu öppen 5 cm och förvånas över att jag klarat mig med bara tens så här långt. Strax efter det, närmare bestämt 16.50 får jag lustgas som jag totalt förälskar mig i denna gången med:)
Lite senare ber jag om epidural, nu gör det ont och jag är inte så kaxig längre, dessutom vill jag inte ha ondare än jag måste och narkosläkaren kommer. De kollar och jag är nu öppen 7 cm, barnmorskan säger att det inte är säkert att EDAn hinner verka, men det bryr jag mig inte om, jag vill ha hjälp och dessutom tror jag att det kommer ta en stund till. Jag sätter mig upp och narkosläkaren börjar tvätta ryggen och jag andas lustgas för allt va jag är värd för jag är livrädd för denna nål i ryggen..
17.25 kommer krystvärkar, narkosläkaren skickas ut från rummet igen. Jag minns att jag tänkte att detta händer inte mig, detta är bara sånt man läser om. Jag ska ha en lång och utdragen förlossning och ska hinna få all den smärtlindring jag ber om.
17.54 är hon ute, ett underbart litet flickebarn som skriker direkt och är pigg och vaken. Tyvärr har jag en stor bristning som måste sys under narkos. Jag får i 7 timmar vänta på att de ska få tid för mig på operation och jag får inte äta någonting, jag är såååå hungrig!! Det var värre än smärtan under förlossningen. Men tillslut rullas jag in på operation och klockan halv 4 på natten får jag komma tillbaka till min sovande man och mitt hjärtegryn...
Jag är fortfarande i lite chock över att det hela gick så fort. Samtidigt är jag självklart glad för det. Kan varmt rekommendera alla att testa TENS, man hyr dem hos en sjukgymnast. Den hjälpte mig oerhört!
Världens bästa pappa!
Diabetikerbarn stödmatas alltid de första dagarna, så även för denna sköna böna. Men ersättningen var ingen hit och oftast åt hon ingenting.
Trackback
