Reflektioner om ett kommersiellt barnland
Det förvånar mig att något så misskött kan vara så välbesökt. För andra året i rad blir vi bjudna på Äventyrslandet. Förra sommaren for vi dit en molning, småkylig och ganska blåsig julidag, i år visade sig den svenska sommaren från sin bästa sida. Högsommarvärme och strålande sol. Familjer vallfärdar till barnens önskemål strax utanför Halmstad.
När vi närmar oss parken möts vi av flertalet parkeringavakter som visar exakt på millimetern vart jag ska placera min bil. Detta varken fanns, eller behövdes, året innan.
Imponerande och påkostat tänker jag innan jag slås av tanken att det kanske är något speciellt evenemang just idag. Köerna ringlar sig långa till entrén men eftersom vi är där i grupp öppnas sidogrindarna upp för oss och vi slipper köa.
Innanför grindarna verkar det inte vara så mycket folk. Ytorna är relativt tomma och inga direkta köer till de åkattraktioner som passar mina barn.
Däremot verkar vi ha hamnat på en plats där hyfs och regler inte längre tycks existera. Barn som springer före alla andra som snällt väntar på sin tur. Föräldrar, om de ens finns i närheten, med cigg konstant i handen, mobiltelefonen i andra och blicken bortvänd från sitt barn. Små barn som slår vuxna, föräldrar eller i ännu värre fall karusellskötare, då de får en tillsägelse att de är för stora för just den attraktionen.
Vilket leder mig in på just dessa karusellskötare. Jag är livrädd att mitt barn ska ta sig ur bilen/flygplanet i karusellen och stupa ner/släpas mot sin död. Med dessa horribla bilder på min näthinna övertalar jag barnen att låta bli vissa karuseller. Borde inte en viss säkerhetsanordning vara obligatorisk? Borde inte en karusellskötare ha blicken på karusellen och de sköra små liv som finns däri? Borde de för övrigt inte kunna prata svenska? Eller åtminstone engelska?
Barnen vill bada och självklart ska de få bada. Det var ju en av anledningarna till att vi åkte hit denna stekheta dag. Vi går för att byta om, ett litet, skitigt omklädningsrum med en icke fungerande toalett och en enda dusch. Överallt står skyltar att man ska duscha innan bad men duschen i omklädningsrummet är belamrad av en tvättglad tös och kön är lång, såklart.
Badområdet är i övrigt trevligt. Något kallt för en badkruka men roliga attraktioner för såväl stora som små. Badvakterna är noga och håller vakande ögon både i och runt omkring bassängerna.
Min dotter är törstig och jag behöver inhandla något sött för att få ordning på mitt alltför låga blodsocker.
Kön är oerhört lång till ett av de endast få ställen man kan handla glass och snacks på. Kön står stilla. Folk går till och med ur kön för att de inte orkar vänta. När jag 34 minuter senare kommer fram till kiosken är jag förvirringen total. Både min och de som arbetar där. Kortmaskinen har lämpligt nog en sån här dag tagit semester. Varje betalning tar mellan 2 och 4 minuter. Inte undra på att kön var lång. De stackars tjejerna är genomsvetta, stressade och förvirrade.
Sen behöver dottern lämpligt nog gå på toaletten. Eftersom toaletten i omklädningsrummet är ur funktion får vi, i badkläder, gå till andra änden av parken.
Sedan badar vi en stund och trängs med alla andra.
Slutligen är barnen hungriga. Vi beställer ett barnmål med nuggets och nästintill råa pommes. Maten är, även i barnens ögon, under all kritik. Och vi lämnar slutligen stället, trötta, svettiga och hungriga.
Men visst, vi som alla andra, kommer säkert tillbaka. Barnen hade ju trots allt roligt! 
Trackback
