Majalotta - In this life there are nothing but possibilities

Sitter med en klump i halsen och en mycket otrevlig känsla i magen och stirrar på klockan, om två timmar får jag min dom eller för att inte vara så drastisk, mitt provsvar. 

Tar det från början tror jag...

 

Som jag tidigare skrivit upptäckte jag en liten knöl stor som en ärta i mitt bröst i början av året, förra veckan åkte jag till Halmstad för att kolla upp den ytterligare trots att det inte fanns någon som helst anledning till oro enligt läkaren. Så med lugna steg spatserade jag in på mammografiavdelningen. Jag fick snabbt komma in i rummet och de fick ta sina bilder, so far so good. Eftersom jag hade en befintlig knöl skulle man även göra ultraljud. på detta fick jag vänta en timme. När jag väl kom in undersökte läkaren noga noga och kollade länge, skönt att de är nogranna tänkte jag, men samtidigt kom en gnagande oro, vad är det hon ser? Jag försökte snegla på apparaten men insåg ganska fort att jag inte skulle fatta något. Jag minns att jag tänkte att det varit mycket trevligare alla andra gånger jag varit på ultraljud och man fått se sina små älsklingar ligga och sprattla i magen. Här sprattlade inget. Tack och lov. Eller?

 

Läkaren berättade att knölen inte var något onormalt eller oroväckande. En vanlig svullen lymfkörtel bara. Däremot hade hon hittat en annan svullen lymfkörtel, en stor, i armhålan. Eller var det två som låg nära varandra? Hon tryckte med makapären och kollade igen. Länge. Sedan kollade hon andra armhålan med. Och japp, någon stor där med, men inte lika stor. Nu började oron gnaga ytterligare och jag hade kramp och värk i min arm som jag haft ovanför huvudet i över en timme i sträck med undantag för några små pauser. Läkaren bestämde sig för att ta prov på båda knutorna. Varpå jag blev som ett litet barn och försökte protestera, alternativt få mig sövd ;) Men hon lugnade mig med att det brukade gå bra och inte göra särskilt ont.

 

Eftersom knutan i armhålan inte tillhörde hennes område gick hon för att ringa läkaren på det området och fråga hur de ville ha sitt prov.Där blev jag lämnad ensam. I full skräck. Skakandes, frysandes och svettandes. En och annan tår rann ner för kinden och jag försökte säga till mig själv att jag bara var löjlig. Kissnödig var jag med. 

Läkaren kom in och förberedde för provet. Jag skakade lite till. 

Jag försökte inte titta på nålen, som skulle vara så liten och fin, garanterat inte i jämförelse med det jag är van vid, små små fina insulinnålar som ska in 5 mm innanför huden. Jag förlossningsandades, tårarna rann, jag frös om möjligt ännu mer och ville bara därifrån. Och ont gjorde det!!!! Och tårarna rann... 

 

Dags för prov två, i armhålan, kunde det bli värre? Nej, inte denna gång, tack och lov! Det kändes knappt och var över på ett kick :) Öm och yr gick jag därifrån med en tid till kirurg och onkologmott en vecka senare.

Och där är jag idag, om två knappa timmar är det dags. OM jag inte spytt innan eller tuppat av. 

Suck suck suck! Ge mig bara styrka att klara det här. Och håll en tumme för att det inte är något!!!