Frida
Härrom natten hade jag en helt sjuk dröm. Och sen dess är du fastetsad i mina tankar, Jag undrar vad du skulle gjort nu? Skulle vi fortfarande vara vänner? Skulle du ha familj? Vart skulle du bo? Vad skulle du jobba med? Frågorna snurrar i huvudet och jag önskar så att du fanns svar. Att du fanns. Fortfarande.
Det är 11 år, 2 månader, 3 veckor och 1 dag sedan du lämnade oss. Det är 11 år, 2 månader, 3 veckor och 4 dagar sedan jag såg dig sist, de oerhört vackra bruna rådjursögonen och ditt änglahår. Ditt änglahår... Jag kan fortfarande känna hur de kändes mellan fingrarna, hur avis vi kunde vara på detta hår, som du stundtals hatade!
Hur sjuksköterskan som tog hand om dig när allt var slut berättade om detta änglahår som låg utspritt över kudden. Jag kan se det framför mig.
Din doft. Dolce and gabbana light blue. Ingen kunde och ingen kan bära den som du gjorde. Den kommer aldrig dofta likadant.
Jag kan fortfarande höra din röst. De sånger du alltid sjöng.
Det är så mycket saker som ständigt förknippas med dig. Så mycket som fortfarande får oss att minnas.
Det du gjort och de avtryck du gjort i våra liv är djupt. Och för alltid.
Frida, du är så oerhört saknad och jag önskar så att vi kunde spola tillbaka tiden så jag kunde ge dig en sista kram. Igen.
Ingen låt är, eller kommer någonsin, vara mera du...
Trackback
Jag brukar ofta tänka tillbaka på den tiden, hur härligt vi hade det och hur kul vi hade! Känns skönt att vi hade den! Frida får ofta en tanke, tar ofta mig själv i att nynna på blott en dag....Både du och Annie och Frida har en speciel plats! Stor kram!!!