Diabetes
Vill ha!
Vill ha! Vill ha! Vill ha! Vill ha! Vill ha! Vill ha! Vill ha! Vill ha!
Fifty shades of grey for kappahl
Ljuva morgon
Att stiga på tåget 06.13 är inte så fel ändå. Ljuv musik i mina öron och dagen startar jag med ett leende på läpparna!Bäst denna morgon;
Michael buble - Lost
Melissa Horn - lät du henne komma närmre
Kings of Leon - cold desert
Regina spector - samson
Foo fighters - best of you
Nej, nu börjar Melissa horns Kungsholmens hamn, måste stänga av innan tårarna rinner!
Logistik och Simone
Dagarna rullar på och jag kan äntligen säga att jag trivs med livet igen!
Imorgon har vi redovisning av vårt grupparbete i skolan och de senaste dagarna med gruppen har varit sjukt roliga! Nästa vecka börjar en ny kurs och nu är det dags att gå djupare in på logistikämnet, ska bli intressant.
Stormen Simone drog över oss i måndags. En lada fattigare blev vi. Väntar nu på besked från försäkringsbolaget. Om två veckor tar de nya ägarna över så det var inte speciellt lägligt. Men, naturens makter rår vi inte på tyvärr.
Imorgon gäller tidig uppstigning så det är väl bäst jag hoppar i loppelådan nu!
Spännande framtid
Det är ganska intressant, det här med livet. För ett år sedan gick jag och mådde skit och trodde att livet aldrig skulle ta en vändning. Det kändes som om jag kunde förutspå hur resten av mitt liv skulle se ut, att ingenting oväntat någonsin skulle hända, förutom otrevliga saker. Livet kändes grått, smått ointressant, trist och förutsägbart.
Inte kunde jag då ana att jag idag, ungefär exakt ett år senare, skulle stå inför en massa nya äventyr. Jag hade inte en tanke på att sätta mig i tre år på högskolan, ett år eller två på sin höjd. Inte heller kunde jag förstå att börja läsa skulle göra att jag kände mig mer levande än på länge, tänk att kunskap är så roligt och intressant. Så livgivande.
Att jag sedan skulle få chansen att åka till andra sidan jordklotet för att göra en Abba-show och att jobben med dem skulle fortsätta trilla in, i den takt att jag dessutom måste tacka nej för att jag inte hinner med allt. Det är helt sjukt och ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att jag faktiskt får vara med om detta. Att få jobba med musik är en dröm som jag för länge sen vaknat upp ur! Och då helt plötsligt!
I december ska jag till Sofia, Bulgarien för ett gig. Idag bokade jag en biljett till Andreas och bad att få boka min hemresa några dagar senare. Så om mindre än två månader ska vi ha en härlig helg i en spännande huvudstad. Bara vi två!!
I Prag för 6 år sedan...
Klart jag ska!!!
Såklart jag har tackat ja till jobbet! Det må bli veckor av slit, men också av utveckling, inspiration, glädje och SHOW!!! Herregud va jag ska sjunga och bjuda alla gäster på värsta bästa upplevelsen. Så vill ni se mig på scen i februari, mars eller april får ni bege er till Helsingfors, klä upp er och gå på dinnershow på casino! För vi ses väl där???
Utmaning, rädsla och föreläsning
Igår fick jag en jobbförfrågan. En jobbförfrågan som jag kommer ångra i hela mitt liv om jag tackar nej till. Jag måste ta den här chansen, det kommer bli tufft, jobbigt och oerhört roligt och lärorikt. Tror jag. Innan kan man aldrig veta. I sex veckor ska jag pendla till Helsingfors, ons-lör. Med flyg. Har jag plötsligt glömt att jag är löjligt flygrädd??? Nä jag har ju inte det, men jag måste utmana mig själv. En flygrädsla kan ju inte stoppa mig från att göra det jag trodde jag slutat drömma om.
Jag har inte tackat ja än, det måste jag göra senast imorgon. Men vad tvekar jag om? Tiden med familjen? Flygningarna? Skolan? Tiden med familjen blir mindre, javisst.. Men jag kommer hem varje lördag förmiddag med massor av längtan efter de små. Och mannen. Flygningarna skrämmer mig, men jag vägrar låta mig hindras av det! Skolan är en annan grej. Jag kommer förmodligen släpa efter med en tenta, men resten borde jag klara. Jag kan ju vara i skolan mån och tis och jag får väl se till att plugga från Helsingfors, jag ska ju mestadels jobba på kvällen..
Ändå är valet inte helt enkelt. Fast det borde vara det. Samvetet säger ifrån. Samtidigt är egot helt i eld och lågor, jag har backat tillbaka från ALLT det jag velat göra sen Andreas köpte krogen. ALLT jag gör idag gör jag i mindre skala än jag skulle önska. Samt att jag fått välja jobb som passar i hans schema. Därför tycker jag att det är min tur nu. Samtidigt surar jag för att det är jag som får se till att lösa barnvakt så att jag kan jobba. På något vis verkar jag vara den självklara föräldern att steppa tillbaka och alltid ta ansvar över barnen. Oj, va djupt det blev.... Äh, det här ska jag lösa, det är ju bara sex veckor!!!!
Vackra Helsingfors!!!
Över till något helt annat.
Igår var jag på en intressant förläsning av Ann Fernholm som skrivit boken ett sötare blod. Inga nyheter för mig men inte mindre intressant för det. Hon kommer till Laholm i slutet av november och jag ska pusha alla mina nära att gå på den! Man behöver gång på gång komma till insikt med vad vi gör med våra kroppar och hur det påverkar oss. De tokiga kostråd vi lever efter och varför man fortfarande tror att kolesterol är livsfarligt!!! En del av gårdagens föreläsning handlade dessutom om cancer och det var väldigt intressant det med. Hur vi kan hindra uppkomsten av IGF-1 (kroppens tillväxthormon) och mycket annat, du kan läsa här http://ettsotareblod.se/varfor-ar-periodisk-fasta-bra-for-kroppen/
Så nu ska jag avbryta min 16 timmars fasta med en god (OCH självklart kolhydratsnål, kaloririk) frukost, precis som jag brukar!
Frida
Härrom natten hade jag en helt sjuk dröm. Och sen dess är du fastetsad i mina tankar, Jag undrar vad du skulle gjort nu? Skulle vi fortfarande vara vänner? Skulle du ha familj? Vart skulle du bo? Vad skulle du jobba med? Frågorna snurrar i huvudet och jag önskar så att du fanns svar. Att du fanns. Fortfarande.
Det är 11 år, 2 månader, 3 veckor och 1 dag sedan du lämnade oss. Det är 11 år, 2 månader, 3 veckor och 4 dagar sedan jag såg dig sist, de oerhört vackra bruna rådjursögonen och ditt änglahår. Ditt änglahår... Jag kan fortfarande känna hur de kändes mellan fingrarna, hur avis vi kunde vara på detta hår, som du stundtals hatade!
Hur sjuksköterskan som tog hand om dig när allt var slut berättade om detta änglahår som låg utspritt över kudden. Jag kan se det framför mig.
Din doft. Dolce and gabbana light blue. Ingen kunde och ingen kan bära den som du gjorde. Den kommer aldrig dofta likadant.
Jag kan fortfarande höra din röst. De sånger du alltid sjöng.
Det är så mycket saker som ständigt förknippas med dig. Så mycket som fortfarande får oss att minnas.
Det du gjort och de avtryck du gjort i våra liv är djupt. Och för alltid.
Frida, du är så oerhört saknad och jag önskar så att vi kunde spola tillbaka tiden så jag kunde ge dig en sista kram. Igen.
Ingen låt är, eller kommer någonsin, vara mera du...
Om folk
Vi människor är ganska intressanta. Speciellt vi svenskar. Idag är det den 7 oktober, officiellt höst. Då måste man klä på sig. För det är kallt. Men om det inte är kallt, som idag 14 grader klockan 8 på morgonen, måste man ändå klä på sig, har man köpt vinterjacka så har man och den ska användas oavsett.När jag jobbade i skolan upptäckte jag samma fenomen. Man klär barnen efter årstider, inte efter väder. Är det november ska de ha vinterjacka, även om det ösregnar och är 13 grader. Vinterovelallerna kom fram först i Januari även om det redan i december var 2 minus och 2 dm snö.
Konstigt det där tänkte jag som stod i "kall" skinnjacka i oktober och gick mot strömmen.
Kanelbullens dag
Idag frossar svenska folket i socker!Kanelbullens dag. Jag bullälskaren framför alls bullälskare är inte ens sugen.. Faktiskt. Och helt ärligt! Men doften av dem upplever jag gärna, den är tusen gånger bättre än smaken. Och miljoner gånger bättre än illamåendet efteråt!
Så svaret på frågan blir noll! Zero! Inte en enda! 
Det genuina mötet
Jag älskar att träffa nya människor. Att få en liten inblick i deras livshistoria. Att få nya perspektiv. Underbart.
Härrom veckan hjälpte jag en amerikansk medelålders man med att betala sin parkeringsavgift utanför campus. Sedan pratade vi i nästan en timme om allt mellan himmel och jord. Men mest om flyg. Jag råkade berätta att jag är extremt flygrädd och vips så fick jag stora delar av hans liv presenterade för mig. Intressant? Japp. Givande? Oerhört.
En pilot som sysslat med allt från att rädda människor ute på haven till att basa inom det militära. Jag fick se bilder från Afghanistan, Libanon och London. Otippat? Javisst. Givande? Absolut. Och så intressant
Jag har läst många böcker om situationen i Afghanistan men han visade mig en bild av en kvinna som låg på en gata, övertäckt med ett skynke. Hennes ca 7 årige son satt jämte Jag trodde först att hon var död men fick förklarat för mig att hennes make dött och att hon därför inte var värd ett jota. Hon låg där och hoppades att en lastbilschaufför skulle plocka upp henne och göra henne till sin fru. Hon hade tur för hennes son utgjorde ett större värde än hon själv och han skulle kunna hjälpa en framtida styvfar med diverse arbeten.
Hon skulle förmodligen få en ny man och ett, för henne, drägligt liv.
Hade hon haft en dotter hade hon blivit liggandes med skynket länge. Och i värsta fall blivit träffad av någon av de bilar som inte lyckats värja för hennes, och de andra mänlösa kvinnornas kroppar. Kanske var det just det hon hoppades på.
Mannen avslutade vår konversation med att ytterligare en gång be om mitt namn, ge ut sin hemsideadress och ge mig ett låttips. Spännande herre, så nu ska jag lyssna på "each coming night" (iron and wine) och läsa om flygplan på historicwings.com, fast jag egentligen borde plugga :)
Wow
Idag har jag varit på ängsgården i Laholm för att få hjälp med mitt illamående och min tråkiga mage. Och visst var det lite som jag trodde, trasig tarm och enzymbrist. Som lett till näringsbrist. Dessutom fungerar flera organ dåligt i min kropp, bl a sköldkörtel, lever och galla är trötta och jobbar dåligt. Så nu ska vi laga tarmen och få ordning på mig!
Om det här med voltige
Man kommer inte ifrån denna sport! Idag har jag och barnen i sällskap av en gammal voltigör dragit över sundet för att kolla finalen i nordiska mästerskapen. En gång i denna sport, alltid i denna sport. Den glädjen, men samtidigt den frustration denna sport kan ge är säkert inte unik men dock så speciell och fantastiskt underbar. När man håller på med voltige lever man, andas man och drömmer man voltige. Resten av livet lever man som i periferin av det som egentligen är huvudhandlingen.Barnen gillar voltige. Jag gillar barnen, såklart, men gillar dem något mer då de gillar voltige. Li ville också ha en fin dräkt ( såklart hon ska få) och båda barnen önskar sig en voltigebock i julklapp. Klart de ska ha det! Bättre present kan inte jag komma på. Kanske en riktig häst Isf.
Största glädjen idag inte de sjukt fina prestationer vi fått se utan faktiskt att barnen kunnat "sitta still" långa perioder (30-60 min) utan att få psykbryt. Stor skillnad mot sm i somras! Detta har lett till att vi fått se så mycket bra! Åh, älskade sport, glöm mig inte, jag har bara pausat dig en stund! 
Den sjuka synen på socker
För några månader sedan kunde man läsa i en debattartikel i Aftonbladet om hur en familj valt att ha ett sockerfritt kalas för sitt barn. Artikeln väckte tydligen många och flertalet olika känslor hos personerna som läste den. Idag ser jag att kostdoktorn.se visar upp hur deras familj firade tvååringen i huset. En tårta gjord av vattenmelon, med grädde och blåbär på. Superfin tårta som jag absolut kan tänka mig att göra. Även det här väckte debatt. Många gillar tankarna och glädjeropen är många. Men en del skeptiker letar sig in här med.
Jag kan minnas att flera som läste det på Aftonbladet tyckte att det var tramsigt av föräldrarna, ett sätt att utmärka sig och vara speciell (försöker inte alla föräldrar med det, med värsta cupcakesen, sjuvåningstårtor, hemmagjorda dekorationer och saft på egenodlade jordgubbar) kanske handlar det helt enkelt om intresse, vissa människor gillar att pyssla med tårtdekorationer och andra gillar att tänka utanför boxen vad gäller socker.
Vissa reagerar med att tycka synd om barnen, förmodligen för att de inte får uppleva sockerkicken och illamåendet som det ofta ger. Många kalas innefattar mängder med kakor, tårtor, bullar, läsk och saft och avslutas med en mastig godispåse i var barns hand. Är barnen gladare efter kalaset för att de fått en massa socker? Eller är det vi föräldrar som är så trångsynta.. Mina barn är inte några större fan av tårtor och bakverk. Men de älskar ett välfyllt fruktfat. Fler är säkert som dem. Men med det vill jag inte säga att de aldrig äter socker. Tyvärr inte. De älskar glass, (dock bara på pinne) godis, läsk och chips! Tyvärr. Hade jag fått backa tiden hade jag surt sagt ifrån till alla de som tidigt petat i dem socker, de får smak på det tids nog.
Vart jag vill komma med detta inlägg vet jag inte. Jag tycker bara det är så intressant att ett ämne som socker väcker så mycket debatt! Kan göra människor så arga, vare sig man är för eller mot.
Eller som vi hade diskussionen på dagis på föräldramötet härrom veckan. Det togs upp om barnen "fick" ha med sig glass/godis/kakor när de fyller år. Jag var såklart emot. Men det var inte många som var med mig tyvärr. Jag tycker födelsedagar på dagis kan firas på annat vis, socker får de i sig så det räcker ändå! Någon dag efter kunde jag läsa på tavlan att "anna" kom till dagis på sin födelsedag och delade ut ballonger till alla barn. Heja heja!! "Annas" mamma hade tänkt. Och hon var inte ens med på föräldramötet!
Fler som henne i världen tack!
Tågar och funderar
Alltså, jag gillar det här med att tågpendla. Såå mycket roligare än att åka eller köra bil. På tåget kan jag plugga, facebooka, blogga, smsa och det bästa av allt höra andra människors konversationer och bilda mig en uppfattning om deras liv! Love it!Fast hade jag skrivit detta igår hade det nog sett annorlunda ut. Golvet var täckt av rödvin och en påtänd snubbe tyckte att man visst fick röka inne på tåget.
Men idag är det bra. En söt påg på två år som underhåller. Lite bloggande och granskande av privatekonomin.
Och funderingar på politiken. På hur våra fullkomligt vördelösa politiker planerar för framtiden. Rustar ner. Stänger fritidsgårdar, resursskola, drar ner på högskoleplatser i ett samhälle där de flesta arbetsgivare kräver någon form av utbildning. Smart tänkt. verkligen. Och så slipper vi i gengäld betala sååå mycket skatt, några hundralappar i våra plånböcker ska på något absurt sätt kompensera för den utbildning vi inte kan få, eller så kanske vi kan använda dessa pengar och starta en egen resursskola för våra barn som kräver extra resurser. Näää, kanske inte bästa idén. Och så ger vi våra oerhört kompetenta och HÅRT arbetande politiker en pension varje månad som få ens kan skrapa ihop under hela sin tid som pensionär. Dessutom kan de gå i pension nästan 20 år innan en hårt arbetande sjuksköterska kan få lite vila. Snedvridet samhälle??? Japp!!! Och jg blir arg och fullkomligt vansinnig när jag tänker på det!
Sliter och lär mig
Provar att vara VD. Det går ganska bra. Jag planerar, styr, kontrollerar och har ett finger med i spelet överallt. Lärorikt, läskigt och grymt kul. Tur det bara är ett spel. Förhoppningsvis ger det mig insikter om karriär, företagsledning och fallgropar i ett företag. Eller bara en enkel inblick i en komplex värld. Idag gick det tre år. Imorgon 5.Har det ganska bra i skolan faktiskt! 
Helsingör
I fredags hade jag föreläsning mellan 8-10 och sedan satt jag och två kursare och gick igenom veckans föreläsningar. Delvis för att en av oss missat två föreläsningar men även för att få en repetition av allt. Riktigt vettigt och något jag hoppas att vi fortsätter med!
Vid tolv mötte jag upp älskade familjen på knutpunkten och vi tog oss en härlig eftermiddag i Helsingör. Helsingör är fint. Extra fint i solsken :)
Om det här med musik
För några veckor sedan var jag, tillsammans med bästa systern och en vän i Malmö och njöt av Mando Diao. Ett band som för mig var känt men inget jag lyssnat på frekvent. Som följer MIG på instagram, men som jag inte är lojal nog att följa tillbaka...Visserligen har jag ägnat dem mycket mer tid denna sommar än vad jag någonsin tidigare gjort då jag upptäckt deras ljuvliga skiva "infruset", speciellt låten "en sångarsaga" som ljudit i mina öron många vackra gånger. Sjukt fina texter och så melodiösa och fångande klanger. Så mörkt och djupt, vackert och fängslande.
En mörk konsert, texter om döden, en hyllning till Kristian Gidlund. Vackert. Sorgligt.
En konsert får en att upptäcka ett band på ett djupare plan. Får fram känslorna på ett annat sätt. "En sångarsaga" är fortfarande en favorit. Men att höra "dance with somebody" efter alla dessa mollklanger var en nästan andlig befrielse! Och genom att lyssna på liveversionen av den, i princip varje morgon mellan knutpunkten och campus ger mig en energikick värd att leva på hela dagen! Åh, så underbar!!!!
Nu startar en ny dag för mig och Mando Diao och den kommer bli djup, fängslande, härlig och underbar!
Maria Albjär, student
Jag är student. En form av titel. I min mage känns det bättre än Maria Albjär, elevassistent. Kanske till och med bättre än Maria Albjär, fritidsledare. Även om det är en yrkestitel jag bär med stolthet! En stolthet som dock alldeles för få uppskattar. Om 5 år kanske jag kan titulera mig logistikansvarig. Eller projektledare. Vad vet jag, men en sådan titel lockar mig! Men först, student. 3 år som tågpendlande student.
Seeeemester!!
Cala mesquida, Mallorca, i bilder
